Shadow of the Colossus
Regi: Fumito Ueda
SONY Computer Entertainment
Playstation 2
2006

Shadow of the Colossus, med samma upphovsmän som det klassiska ICO, är meningslöst och helt fantastiskt. Det är imponerande att ett spel som i så hög grad saknar story ändå kan beröra en känslomässigt på slutet. Hela spelet är en enda slutstrid. Man har när man börjar redan hittat det magiska svärdet och letat upp det förbjudna landet dit man har fört sin döda fru/vän/syster (vilken relation man har till henne får man aldrig reda på, men den är tillräckligt stark för att man ska riskera sitt liv för att hon ska återfå sitt. Man gör en deal med varelserna som regerar det förbjudna landet; hon får sitt liv tillbaka mot att man slår ihjäl 16 kolosser. Och där börjar spelet. Det enda som är kvar är sedan att rida runt och slå ihjäl jättar.

Det låter som en handling som kan vara kul men som antagligen inte håller i längden. Det är dock helt fel. Spelet bygger så mycket på känsla att man lever sig in i det av bara farten. Halvvägs genom spelet glömde jag liksom bort hur meningslös storyn var, och bara drogs med av den storslagna stämningen. Kolosserna känns så kolossala, omgivningen är så vacker och de få karaktärer man interagerar med (dvs hästen) är så välgjorda att det räcker gott och väl. Utmaningen ligger på en lagom hög nivå. Man får ibland fundera lite på hur man ska lyckas klättra upp på några av kolosserna (alla dödas på ett unikt sätt), men när man väl har hittat lösningen är det ganska simpelt. Man tål ganska mycket och regenererar sina skador, så man behöver inte fundera så mycket på den saken, vilket passar spelets syfte och gör att man kan koncentrera sig på att njuta av att lösa problemen och se giganterna falla.

Spelkontrollen flyter på bra. Det är inte samma känsla och variation som i exempelvis God of War, men spelet kräver det inte heller. Precis som i ICO talar alla ett låtsasspråk (kanske är det samma i bägge spelen), vilket frigör spelet från verklig nationalitet (det är producerat i Japan) och förstärker känslan av att man rider in i en värld som är större än det man ser i spelet.

Extramaterialet på skivan innehåller en Making of...-dokumentär som känns bra att se när man väl har klarat spelet och vill ha lite godis. De berättar bland annat om hur programmerarna gick och lärde sig rida för att bättre kunna återskapa samspelet mellan häst och ryttare, en extra ansträngning som gav ett tydligt resultat. Med i den snygga digipack-förpackningen får man dessutom lite fysiskt extramaterial i form av vykort med stiliserade scener ur spelet.

Meningslöst och helt fantastiskt. Rekommenderas till alla.