Ottar 4 2006
Lost Girls
Manus: Alan Moore. Bild: Melinda Gebbie.
Top Shelf
Alan Moore som tidigare skrivit inflytelserika serier som Watchmen och V for Vendetta har nu under 16 år gjort något så unikt som en klassmedveten porrserie, tecknad av Melinda Gebbie från den amerikanska undergroundscenen. Lost Girls följer Alice (Alice i underlandet), Wendy (Peter Pan) och Dorothy (Trollkarlen från Oz), som träffas strax innan första världskrigets utbrott. De utbyter historier och har sex. Boken berör de flesta genrer som finns inom porren, alltihop berättat ur de tre kvinnornas perspektiv. Det hela blir ett mycket lyckat ställningstagande mot krig, för en öppnare syn på sex.
Texten modifierades av tidningen och såg därför inte ut som ovanstående i tryck.
Jag valde därför att lägga ut den korrekta texten här.
Helsingborgs Dagblad 2006
Lost Girls
Manus: Alan Moore. Bild: Melinda Gebbie.
Top Shelf
Lost Girls är något så unikt som klassmedveten porr i serieform. Den handlar om Alice från Alice i underlandet, Wendy från Peter Pan och Dorothy från Trollkarlen från Oz, som träffas på hotell Himmelgarten i Österrike precis vid tiden för första världskrigets utbrott. De är i den ålder som de hade varit 1914 om böckerna hade varit på riktigt. Alice, en äldre lesbisk kvinna, tillhör en brittisk kolonial överklassfamilj, Wendy kommer från hämmad brittisk medelklass och Dorothy är en amerikansk bondflicka. De kommer alltså från olika bakgrund men finner varandra i att de alla byggt upp fantasivärldar kring sina tidiga sexuella erfarenheter. På hotellet utforskar de sig själva och varandra genom att utbyta historier och knulla. Det knullas mycket i serien. Det skildras öppet, ärligt och rättframt. De flesta genrer och praktiker som finns inom porrkulturen utforskas, men karaktärerna behandlas alltid respektfullt och framställs aldrig som offer.
Historien bygger upp i intensitet och potentiellt provokativa ämnen, från onani på första sidan i första boken, till ett klimax med orgie och incest i tredje boken (Lost Girls säljs som en påkostad box innehållande tre böcker). Alan Moore berättar som vanligt i flera olika lager. Det är de tre kvinnorna på hotellet, det är deras respektive barndomshistorier, det är erotiska illustrerade texter ur en bok skriven av hotellets ägare och det är den yttre världen med Franz Ferdinands mord som startade världskriget. Inom dessa lager finns såklart också olika nivåer av symbolik, där de välkända sagornas händelser och persongallerier får nya innebörder när de sätts in i detta sammanhang och laddas med sexualitet. Precis som Moore i From Hell lyckas skapa känslan av att det faktiskt var såhär det gick till, lyckas han här, tillsammans med Melinda Gebbie (som måste ses som medförfattare snarare än uttolkare av Moores manus), skapa samma känsla. Det framstår som en självklarhet att Peter Pan egentligen var en frisläppt arbetarklasskille som visar Wendy och hennes bröder sina, för dem tidigare oanade, sexuella Neverlands. Eller att de olika karaktärerna i Trollkarlen från Oz symboliserar hur Dorothy sett på sina olika älskare: fågelskrämman, lejonet, roboten.
Det finns också en meta-aspekt som uttrycks i hotellägarens lilla monolog om den fiktiva porrens relation till verkligheten, där han hävdar att endast galningar och magistrater saknar förmågan att se skillnad på de perversioner man läser om och vad man faktiskt praktiserar i verkliga livet. Han säger detta apropå en av de historier han skrivit, och fortsätter därefter med att berätta sin egen livshistoria som är nästan lika shockerande som hans påhittade verk. Det tyck självmotsägande, men man inser snart att han själv naturligtvis är fiktiv eftersom han inte är något annat än en seriefigur. I en intervju med Moore (på www.avclub.com) säger han att han i sin research har föredragit äldre tecknad pornografi framför modern fotad eller filmad, just för att man då slipper känslan av att personerna som avbildas kanske inte är där helt frivilligt.
I värsta fall är Lost Girls ett intressant experiment som blir fällt av amerikanska sedlighetslagar, men chansen finns att detta verk kan leda till en mer nyanserad diskussion kring porr och sexualitet. En diskussion där skildringar av sex kan avdramatiseras och användas för att utforska en inflytelserik del av vår vardag som förvånansvärt sällan får ta plats i historieberättande. Kanske kan det också leda till att maktstrukturer i erotisk litteratur problematiseras mer än att endast syfta till upphetsning byggd på över- och underordning enligt rådande heterosexuella normer.
Lost Girls avslutas oundvikligen med att kriget utbryter och Alices, Wendys och Dorothys sexuella sagovärld måste ge vika för verkligheten. En stark kritik av kriget framförs indirekt genom denna utsvävning i vad som kan sägas vara dess raka motsats. Krig är krig och det skulle kunna vara en kommentar på vår tid, men är snarare ett allmänt ställningstagande, inte minst med tanke på att serien tagit 16 år att göra.
Helsingborgs Dagblad 2006, Bild & Bubbla 2 2006
Djävulens Fotspår
Manus: Scott Allie, Bild: Paul Lee, Brian Horton, Dave Stewart
Översättning: Dennis Persson
Denzin Comics
4 bubblor
Mitt första intryck av Djävulens Fotspår var ungefär: "Sånt här kan man ju inte ge ut i Sverige." Det är en typ av serie som man tidigare har varit tvungen att skaffa i amerikansk originalutgåva. Det har inte varit särskilt svårt om man har vetat var man skulle leta, men det är en mindre skara än vad som säkert kunnat vara intresserade. Kanske kan en svensk översättning hitta fram till fler potentiella läsare i det här landet. Djävulens Fotspår är en skräckserie först utgiven av Dark Horse i USA. Serien i sig handlar om Brandon Waite i Ipswich vars far sysslat med svart magi vilket nu hemsöker barnens familjer. Brandon använder den kunskap han fått av sin far för att ta reda på vad som drabbar familjen. På vägen möter han andra magiker som varit vänner till fadern och konfronteras med ett par demoner, men också med sin bror som velat ta avstånd från familjens sysslor.
Jag tyckte om historien, inte minst för Lovecraftreferenserna som blir ännu tydligare i den bihistoria som också finns med i albumet. En ung Brandod Waite projicerar sig astralt till en undervattensstad där han stöter på antingen Dagon eller Cthulhu, bägge skapelser av Lovecraft. När sådana referenser görs snyggt kan det ofta förhöja ett verk i mina ögon.
Själva historien håller alltså mitt intresse uppe, men minnst lika spännande tycker jag att detta album är som representant för en ny trend i svensk serieutgivning. Det är en trend där man går utanför ramarna för vad som normalt setts som säkert att ge ut i Sverige. Tidigare, om man ska hårdra det och bara prata om serier riktade till en vuxen publik, har det mest funnits introverta serier där bilden har fått stå tillbaka till förmån för ett personligt historieberättande. Nästan som att själva hantverket har setts som någonting fult och vulgärt. Det som i filmvärlden skulle motsvaras av B-film har i svensk seriekultur varit mainstream. Djävulens Fotspår är däremot ett lyckat exempel på en serie producerad enligt amerikansk löpande band-modell, där de olika arbetsmomenten (manus, teckning, tusch, färgläggning, osv) utförs av olika personer. Även om man som serieskapare förlorar lite i helhetstänkande så finns det fördelar med uppdelningen. Det finns en uppenbar möjlighet till korsbefruktning i själva samarbetet, men man ska inte glömma att när det fungerar så betyder det också att alla inblandade faktiskt jobbar med det moment de är bäst på.
Det som händer nu i Sverige är att några olika förlag som dykt upp sista åren (C'est Bon Kultur, Komika och nu även Denzin Comics) vänder blicken utåt, och tar in mer utländska serier till en svensk utgivning. Det betyder att man ger ut serier där synen på vad som är kvalité blir mer varierad. En mycket lovande utveckling i mitt tycke.
Bild & Bubbla 1 2006
Hundra procent fett
Liv Strömquist
Galago
4 bubblor
Liv Stömquist plockar hem poäng efter poäng i Hundra procent fett. Ibland är det genom att vända på rådande allmäna föreställningar, som när hon beskriver heterosexualitet sedd utifrån. Ibland är det genom rent berättande texter med små träffande kommentarer till, som när hon kritiserar faddergalor eller bantningens historia. Ibland är det stenhård sarkasm, som när invandrarfamiljen frågar handläggaren på migrationsverket om Björn och Benny kommer att göra en musikal om dem, varpå hon ringer polisen som kommer och misshandlar dem och tar deras barn. Liv sätter fingret på rasism som blivit allmängods. Det är till exempel sällan nuförtiden man ser någon ifrågasätta att Sverige utvisar människor som kommer hit av ekonomiska skäl.
Teckningarna är inte det viktiga i de här serierna. Inte heller berättarteknik. Det är rena budskap, framförda på ett träffsäkert sätt där humor finns med hela tiden, men utan att späda ut skärpan i det som sägs. Formen varierar genom albumet, och rör sig från allmänna kommentarer på olika fenomen till ensidesstrippar som avslutas med en ironisk poäng till lite längre självbiografiska serier från skoltiden. Genom hela albumet finns en tydlig feministisk linje som ibland sägs rakt ut och ibland ägnar sig åt självkritik där det behövs.
Sammanfattningsvis är det mycket uppfriskande läsning. Bilderna ser ut att vara tecknade snabbt, vilket är tur känns det som, eftersom det finns så mycket som behöver sägas. Viktiga saker i dagens Sverige.
Bild & Bubbla 1 2006
Neon Genesis Evangelion del 1-6
Yoshiyuki Sadamoto/Gainax
Bonnier Carlsen
5 bubblor
Det första jag ska säga är att jag älskar Neon Genesis Evangelion som animé. Den kom 1993 i Japan, serieversionen påbörjades 1995, strax innan TV-serien avslutats. Jag såg den först förra året och blev oerhört imponerad, så när jag nu fick chansen att recensera mangan blev jag mycket glad. Skillnaderna mellan animén och mangan är inte stora, men de finns där, i nyanserna. Det är fortfarande samma historia och man får samma känslor av karaktärerna, men vissa scener är aningen annorlunda. Ungefär som skillnaden mellan minnet av en händelse och själva upplevelsen när det händer. Evangelion som animé är ett väldigt personligt verk av regissören och författaren Hideaki Anno, tillsammans med studion Gainax. Yoshiyuki Sadamoto som gjort serien arbetade också med animén och berättar nu samma historia, men med sin egen vinkling på vissa personer. Framförallt gäller det huvudpersonen, Shinji, som Anno projicerade mycket av sin egen osäkerhet på. Osäkerheten finns där fortfarande, men filtrerad genom Sadamoto.
Grundhistorien utspelar sig i framtiden, närmare bestämt år 2015, 15 år efter »Second Impact« som (officiellt) var ett meteoritregn som ödelade större delen av jordens civilisation. Man har nu återuppbyggt en del, och påbörjat ett projekt kallat Evangelion. Stora stridsrobotar byggda för att försvara mänskligheten mot de mystiska Änglarna som anfaller det nya Tokyo. Stridsrobotarna styrs av 14-åringar, och det är främst dessa man för följa. Man får se hur de klarar av (eller inte) det stora ansvar som lagts på dem, hur de hanterar (eller åtminstone försöker) sina relationer med varandra och hur de handskas med förhållandena (eller brist på) till sina föräldrar. Det är bitvis riktigt smärtsamt att se, även om man mest kan ana vad som komma skall i de första delar som ännu kommit på svenska.
Det är hursomhelst mycket mer som rör sig i den här serien än stora robotar som slåss med varandra, även om det också förekommer då och då. Evangelion vill säga någonting om vad det är att vara människa genom att sätta en grupp människor (faktiskt hela mänskligheten) i en väldigt utsatt situation och se vad som händer. Framförallt är det Hideaki Anno som vill säga någonting om och till sig själv genom att förvandla sig till en 14-årig pojke som tvingas sätta sig i en jättestor robot för att slåss mot andra jättestora robotar med mytologiska förtecken. I serieversionen kallas Änglarna för Apostlar. Vilket som är korrekt kan diskuteras, men det spelar inte så stor roll. Genom hela Evangelion förekommer en mängd olika symboliska namn på saker, företrädesvis ur kristendomen, men de ska inte tas för hårt på då de mest använts som exotiska inslag för den japanska publiken. Åtminstone enligt skaparna själva. Jag tror dock att de bär på lite mer mening än så. Som jag ser det kan de vara en viktig del av lösningen för att förstå vad serien egentligen handlar om på ett filosofiskt plan som man vid historiens slut inte kan undgå att fundera över.
Med varje volym får man lite bonusmaterial, som kommentarer från regissören eller tecknaren eller intervjuer med röstskådespelarna. Det ger en extra dimension till läsupplevelsen, och förhöjer nöjet för oss som redan sett den filmade versionen. Det jag gillar mest med dessa texter är att man märker så tydligt att de inblandade tagit projektet på allvar och att det betytt väldigt mycket för dem. Jag kan också tänka mig att den hade satt djupa spår i mig om jag hade sett den när jag var 14, och jag vet att jag får en varm känsla i magen när jag tänker på den idag, oavsett medium.
Ovanstående skrev jag efter att ha läst del 1-3. När jag nu har läst del 4-6, som bland annat innehåller en av de absolut starkaste scenerna från animén, kan jag konstatera att det bara blir bättre. Jag tänkte att det skulle bli svårt att återge den scenen i serieform, men Sadamoto löser det genom att bygga upp inför den så att man ska känna mer med Shinji, och jag tycker att det fungerar. Precis som i TV-serien faller huvudpersonerna sönder mer och mer och man nästan känner deras smärta. Måhända att jag lever mig in mer i serien för att jag minns originalversionen, men det spelar ingen roll. Det är fortfarande en väldigt stark och originell historia.
Helsingborgs Dagblad July 2006
X-men klassiska serier av Chris Claremont
Manus: Christopher Claremont, Bild: John Byrne, Paul Smith, John Romita Jr, Arthur Adams, Barry Windsor-Smith
Översättning: Janne Helander, Göran Semb
Egmont Kärnan AB
De framgångsrika filmerna som bygger på serier på sistone har lett till att Egmont har gett ut en del serier som de hoppas ska rida på den vågen. Man hoppas kunna hitta nya läsare genom att göra lite lyxigare utgåvor i hårdpärm som ger ett lite mer seriöst intryck. En av dessa böcker är denna, med X-men-serier som alla tidigare kommit ut i Sverige under 80-talet. Man har begränsat urvalet till några av de serier som skrevs av Chris Claremont, den person som i stort sett ligger bakom seriens stora popularitet i USA. Fyra nedslag har gjorts under perioden 1980-1986, och det kunde lätt ha blivit för spretigt, men till skillnad från vad jag först trodde så är det ett bra urval. Den grundläggande konflikten mellan människor och mutanter (egentligen utbytbara mot vilken förtryckt grupp som helst) läggs fram tidigt i och med en inblick i X-mens framtid i serien Days of Future Past, skiven 1980. Mutanterna är där satta i koncentrationsläger och försöker genom en tidsresa ändra historien. Det blir tydligt att seriens tema refererar till fenomen som medborgarrättsrörelsen i USA, och det är säkert detta fokus på utanförskap som ligger bakom seriens framgångar. Det är också vad filmerna har fokuserat på, hur man som förtryckt grupp ställs inför olika valmöjligheter i hur man ska hantera sin situation gentemot majoritetssamhället.
Flera av karaktärerna som inte kommit till sin rätt i filmerna får göra det åtminstone lite mer i denna bok. Fortfarande finns dock en del av frustrationen kvar över att mycket av karaktärernas utveckling helt enkelt inte får plats. Man får se en liten del av en värld som är alldeles för stor för att få plats i en bok eller film, eller ens tre filmer.
Det är lite svårt att se vad fortsättningen blir på den här satsningen på lite dyrare utgåvor av superhjälteserier som kan kopplas till filmerna. För egen del hoppas jag att fler av Claremonts historier kan återtryckas, för det är riktigt bra material. Väldigt lite av det som nu publiceras i X-men-tidningen i Sverige håller sådan här klass, vilket är mycket synd. Inte nödvändigtvis för att jag vill att folk ska läsa mer superhjälteserier, men för mig ledde läsandet av de här serierna till att jag hittade annat, mer intressanta alster än superhjältegenren oftast erbjuder. Jag tror att hela konstformen tjänar på om fler skulle göra en liknande resa.
Helsingborgs Dagblad July 2006
Stolle Bengtsson
Tom Karlsson
Kolik Förlag
Stolle Bengtsson är en första seriepocket från nystartade Kolik Förlag. Den har tidigare gått som följetång på upphovsmannen Tom Karlssons hemsida och är nu tryckt i en pappersutgåva. Det handlar om en man, Stolle Bengtsson, och hans apa. Fast i apan döljer sig Daniel Nyhlén. Och sedan ringer någon och fruktansvärda minnen dyker upp hos Stolle. Minnen av hans familjs död. Men det är fortfarande ganska osäkert vad som egentligen händer. Stolle påminner till sin personlighet lite om Joakim Pirinens kända figur Socker-Conny. Han är burdus och impulsiv och verkar inte fundera så mycket på konsekvender av sitt handlande, förrän han efteråt drabbas av ångerkänslor.
Teckningsstilen påminner också om Pirinen, men även Simon Bisley. Inte Bisley när han målar, utan när han tecknar med tusch och blandar ultravåld med små gulliga pingviner. Det märks också att Stolle från början är en nätserie. Första halvan känns improviserad och inte lika genomarbetad som resten av historien. Som om författaren från början inte vet riktigt vart han är på väg.
Historien är bitvis ganska äcklig och störande, och skulle kunna läsas som en meningslös kissochbajs-serie som försöker locka till skratt med förnedringsscener, men den har mer djup och fler nivåer än sådana brukar ha. Jag ser den mer som en absurdistisk skräckhistoria om en störd (eller olycksdrabbad?) man. Den är öppen för tolkning på ett sätt som jag uppskattar och som är en av behållningarna med boken även om det nog är teckningarna jag gillar mest. Ett litet minus är att jag redan hade läst serien på nätet, så denna utgåva gav inte så mycket nytt, men det kan jag glatt leva med.
Stolle Bengtsson bådar hursomhelst gott för Koliks fortsatta utgivning av svenska och utländska serier. Serier som nog inte hade kommit ut annars i detta så seriekulturellt eftersatta land.
Helsingborgs Dagblad June 2006, Bild & Bubbla 3-4 2005
Persepolis del 4
Marjane Satrapi
Ordfront Galago
5 bubblor
Nu har fjärde och sista delen av Marjane Satrapis självbiografiska serieroman kommit. I denna del återvänder Marjane hem till sin familj i Teheran efter att ha bott i Österrike en period (vilket skildras i del 3). Väl hemma möts hon av ett land som är sargat av ett krig som hon har missat. Hon möts också återigen av den kvinnoförtryckande regimen. Bägge är aspekter av Iran som hon måste hantera. Hon har fortfarande kvar sina upproriska instinkter men lyckas ändå anpassa sig. Hon studerar konst, gifter sig, blir aerobics-instruktör.
Jag har satt betyget 4 bubblor på de föregående albumen i serien, men som helhet bör Persepolis få 5 i betyg, för det här är ett viktigt verk.
När jag nu läser om de tidigare delarna efter att ha läst avslutningen slås jag av den självinsikt med vilken hon skildrar sig själv under olika perioder i sitt liv. Hon har verkligen lyckats fånga hur ett barn upplever händerlser som även vuxna har svårt att hantera. I de senare delarna finns en mognadsprocess som kommer fram genom själva berättandet i takt med att huvudpersonen växer upp. Det är en process som är så subtil att den knappt märks förrän man går tillbaka från sista till första delen och blir medveten om att Marjane blivit vuxen framför ens ögon.
Persepolis har vid ett flertal tillfällen jämförts med Art Spiegelmans Maus, och även om den inte är lika mångbottnad och tekniskt fulländad så är jämförelsen relevant. Bägge är serieromaner som nått utanför den vanliga seriepubliken, dels har de någonting mycket angeläget att berätta. Berättartekniken har också ett starkt gemensamt drag. Persepolis är enkelt snarare än realistiskt tecknad. Karaktärerna i Maus är fabeldjur. Bägge uttrycken underlättar för läsaren att identifiera sig med huvudpersonen om det görs på rätt sätt, vilket både Spiegelman och Satrapi lyckats med.
Jag har efterhand insett att Satrapis stil i Persepolis är formsäker snarare än enkel. Det är effektivt berättat och grafiskt medvetet med enkla svarta och vita fält. Ofta bryts det regelbundna rutsystemet av helsidor för att poängtera händelser av särskild tyngd, vilket gör rytmen dynamisk men ändå lättläst. Under seriens gång har jag känt mig mer och mer hemma i hennes sätt att teckna, men det är inte bilderna som gör Persepolis speciell utan hur den är berättad och vad den handlar om.
Precis som Maus borde läsas som en del av undervisningen i skolan borde också Persepolis läsas av alla, som en antirastistisk åtgärd. Detta just för att den inte handlar om rasism, utan om en person i ett annat land. Man ser varför hon måste därifrån, och under hennes tid i Österrike ser man också hur hon möter folks fördomar. Hon är aldrig offer för rasistiskt våld, men det är också en del av anledningen till att det skulle fungera som ett nödvändigt inlägg i debatten, eftersom det handlar om vardagsrasism som utan att vara uttalad ändå känns. Det påverkar henne i så hög grad att hon knappt märker hur hon gör eftergifter för att passa in förrän hon inser att hon glömt bort att vara stolt över sitt ursprung.
Persepolis är viktig, särskilt i dessa dagar när risken för ökade motsättningar mellan väst och mellanöster är oroväckande stor. Är det inte terrordåd så är det dehumanisering och invasioner. Varje litet frö till förståelse är oumbärligt i en sådan situation. Jag tror inte att Persepolis bara är uttryck för ett temporärt ökat intresse för den kultur som för tillfället invaderas. Den är inte tidsbunden, även om den kommer rätt just nu, eftersom det är en kvinnas verkliga historia som skildras på ett så uppriktigt sätt. Persepolis är ett frö som kan bära frukt på det sätt som all konst borde, genom att förändra verkligheten omkring sig. Man får se situationen i Iran skildras inifrån istället för utifrån som är det vanligaste för den västerländska allmänheten och det är särskilt viktigt i en tid när svenska myndigheter skickar människor som flytt tillbaka till just Iran trots att det kan medföra fängelse, tortyr och till och med död.
Bild & Bubbla 3-4 2005
Kill me Kiss me del 1-2
Lee Young You
Översättning: Helen Larsson
B. Wahlströms
4 bubblor
Kill me Kiss me börjar med att Tae och hennes kusin Jung-Woo byter liv för en vecka. Tae vill komma nära fotomodellen Kun Kang, som går i Jung-Woos klass. Jung-Woo får i sin tur ta Taes plats i hennes flickskola. Detta är möjligt då de är identiska bortsett från att de har olika kön. Problemen börjar direkt när klassens värsting, Ga-Woon, ger vad han tror är Jung-Woo stryk. Tae kan dock stå upp för sig själv och efter ett tag börjar Ga-Woon få känslor för henne/honom och börjar fundera på om han är bög. Och så vidare. Turerna runt att på ytan byta kön är intressanta, men karaktärerna får snart mer djup än så. I andra boken utökas persongalleriet med bla Que-Min, som är en tjej som försöker hålla uppe en fasad som fin och snäll flicka och hela tiden måste dölja hur stark hon är och hur mycket hon faktiskt tycker om att slåss. Det är mycket känslor och relationer hit och dit (inte så underligt kanske eftersom de går i gymnasiet), och karaktärer som först verkar vara på ett sätt visar sig snart ha helt andra sidor.
Wahlströms Mangasatsning verkar vara inriktad på koreanska serier, åtminstone till att börja med, vilket är trevligt. De har lite större format än Egmonts pocketböcker och Kill me Kiss me är dessutom riktigt snyggt formgiven. Jag uppskattar också att man läser dem från vänster till höger och att språket flyter eftersom översättaren vet vad hon sysslar med. Det är kort sagt väldigt sympatiskt utfört alltihop.
De har benämnt den här serien som »Kärlek/Humor« och satt en åldersrekommendation på 13+. För att vara kärlek/humor så innehåller det dessutom ganska mycket våld. Huvudpersonerna blir ständigt inblandade i slagsmål och gängbråk. Kombinationen fungerar alldeles utmärkt och jag tycker att det hanteras på ett bra sätt. Det ger en extra spänning till historien och samtidigt blir det riktigt obehagligt ibland. Allt som allt är jag väldigt nöjd och det känns lite lagom jobbigt att behöva vänta över två månader på att få fortsättningen.
Bild & Bubbla 3-4 2005
Time Stranger Kyoko del 1-3 (av 3)
Arina Tanemura
Översättning: Björn Åström
Egmont Kärnan
2 bubblor
Kikurage: "Vem har gjort det här!?"
Kyoko: "Kungarikets förstfödda prinsessa, Kyoko Suomi, det är vem som gjort det här!"
Så kan man säga på engelska, då är det till och med korrekt. Men på svenska låter det bara konstigt. Det finns fler exempel på samma sak i Arina Tanemuras Time Stranger Kyoko. Problemet med den dåliag översättningen, förutom att det stör läsupplevelsen när karaktärerna pratar konstigt, är att både serien och dess författare framstår som väldigt omogna och ganska jobbiga personer. Huvudpersonen ska i och för sig vara ganska omogen, eftersom serien följer hennes personliga utveckling, men det blir problem när man läser de ofta återkommande textstycken där författaren talar direkt till läsarna. Jag blir osäker på om det är hon som är omogen och inte kan uttrycka sig, eller om det bara är översättaren som inte har någon känsla för språket han översätter till. Jag gissar på det senare, och det stör mig.
Själva serien handlar om Jordens prinsessa, Kyoko Suomi, och hennes kamp genom tid och rum för att väcka upp sin slumrande syster, så att hon själv kan få slippa vara prinsessa. På vägen upptäcker hon kärleken, vad det är att ta ansvar och vara ädel, och vem hon själv egentligen är. Hennes personliga utveckling och hennes vänners öden är det viktiga och det som fångar mig, men inte förrän historien tar fart efter ungefär halva vägen. Det som får mig att fortsätta läsa i början är mest en nyfikenhet på en genre jag har väldigt lite erfarenhet av. Jag tror man kan kalla det flickfantasy? Jämför man med svenska motsvarigheter, eller vad en svensk motsvarighet kunde ha varit om det hade funnits någon, så känns det som det här är mycket mer mångfacetterat än den svenska hade varit. Kyoko är både stark och målinriktad och våghalsig och känslig och osäker och ansvarsfull och omogen på samma gång. Lite som en riktig person kunde ha varit, och jag tror det har med ett annat sätt att se på fiktiva karaktärer än vi är vana vid här. Och det är sympatiskt och hade gett ett högre slutbetyg om det inte hade varit för översättningen. Egmont, skärp er!
Bild & Bubbla 1 2005
Avstigning för samtliga
Fredrik Tjernström & Johannes Svanestrand
Kartago Förlag
3 bubblor
Avstigning för samtliga är en trivsam historia. Första serien handlar om en man med ett menlöst och upprepande liv. Man för följa honom genom några återkommande situationer. Han jobbar som något slags försäljare som åker runt och bor på hotell och håller föredrag för företag. Och det är allt. Han drömmer i tomma serierutor som lika gärna kunde beskriva hans liv. Likt en liten gubbe i hatt sitter han fast i en burk och kan inte komma ut. Och det är allt. Nästa serie handlar om en rysk kosmonaut 1963, veckorna innan han ska upp på i rymden. Det är fantastiskt och samtidigt inte så märkvärdigt. Förhållandet han är i verkar inte riktigt hålla, och det är ju jobbigt, men kanske inte så märkvärdigt det heller. Tredje serien handlar om ännu ett förhållande, ännu en situation där upprepningarna regerar, tills det helt enkelt inte fungerar längre. Avstigning för samtliga.
Jag tyckte bättre och bättre om teckningarna ju längre jag läste. Kanske för att jag vande mig men antagligen mer för att de blev bättre allteftersom serierna gick. De är snygga utan att vara fantastiska. Kanske är människorna lite stela, vilket mycket väl kan vara meningen med tanke på historierna, men husfasaderna i den folktomma sista serien är isåfall desto mer levande. Detta album får mig inte direkt att hoppa upp och ner av lycka, men det är tillräckligt fascinerande för att hålla intresset uppe till slutet, och jag ser fram emot att se vad dess skapare kan tänkas hitta på i framtiden.
Yelah.net April 2002
From Hell
Manus: Alan Moore, Bild: Eddie Campbell
Eddie Campbell Comics
Verkligt om verkliga människor
När jag hade sett Oliver Stones JFK var jag helt övertygad om hur det gått till när John F Kennedy mördades. Senare fick jag reda på att det var flera fakta i filmen som var påhittade och helt enkelt inte stämde.
Samma känsla ger Alan Moores och Eddie Campbells serie From Hell (som nu är aktuell på bio). Det spelar ingen roll om det är den sanna historien om Jack the Ripper eller inte. Man tror på det ändå, även om vissa delar av historien ligger väldigt långt från vad man skulle kalla realism.
From Hell handlar om händelserna och personerna kring de brutala morden på fem prostituerade kvinnor i Whitechapel-området i London hösten 1888. Mördaren kallades Jack the Ripper eftersom han brutalt skar upp sina offer. Fallet löstes aldrig.
Serien kom först ut mellan 1989 och 1998 och den cirka 600-sidiga samlingen ges ut av Eddie Campbell Comics.
Det finns mycket litteratur om Jack the Ripper men From Hell är speciell. Inte för att den för fram en ny teori baserad på den forskning som redan finns. Det stora appendixet med utförlig källförteckning och redogörelse för hur författaren resonerat när han själv hittat på scener är 42 sidor långt. Inte för att den löser gåtan som varit olöslig i över 100 år. Snarare tvärtom. Alan Moore har insett att det inte går att lösa. Vad som däremot går är att fundera över det och komma med nya teorier. Moore har använt sig av det material som redan finns, valt ut det han tyckt var trovärdigast, blandat och lagt till sin egen vändning. Vad hans egen vändning är tänker jag inte gå in på här, mer än att den som sagt knappast är "realistisk", men ändå tror man på den.
Eddie Campbells teckningar fungerar också bra till historien och Moores sätt att berätta. Vid första anblick tyckte jag att hans stil såg ganska tråkig ut, men när jag väl började läsa var den starkt bidragande till att serien kändes så levande och engagerande som den gjorde.
Att säga att From Hell är berättelsen om fallet Jack the Ripper är egentligen att säga för lite. Det handlar samtidigt om klasskillnader, konspirationer, tidens natur och kampen genom historien mellan män och kvinnor. Framförallt handlar den om verkliga människor och hur deras liv påverkas av världen de lever i.
Dedikationen lyder: "This book is dedicated to Polly Nichols, Annie Chapman, Liz Stride, Kate Eddowes, and Marie Jeannette Kelly. You and your demise: of these things alone are we certain. Goodnight, ladies".